Don Rosas samlade verk Àr en specialbokserie om nio band, vilken berÀttar historien om mitt liv med serier, sÀrskilt om de serier med Farbror Joakim och Kalle Anka som jag har blivit mest kÀnd för. Den hÀr bokserien har getts ut under olika namn i Finland, Norge, Tyskland och Sverige. Som en del av det specialskrivna textmaterialet till serien skrev jag en sjÀlvbiografi över mitt liv, Ätminstone över det som gÀller serier. Som avslutning pÄ dessa texter var det hela tiden planerat att jag skulle skriva ett slags »epilog« till min karriÀr, och Àmnet för den skulle naturligtvis vara orsakerna till att jag slutade. Det var inte nÄgot jag hade nÄgon större iver att skriva om, men det var nödvÀndigt. Det gjorde det nödvÀndigt att dra sig till minnes mÄnga olustiga kÀnslor och upplevelser. Jag sköt upp detta till sista minuten, men i september 2012 var tiden ute, sÄ jag skrev vad jag var tvungen att skriva.
Jag visste hela tiden att det skulle bli svÄrt för Egmont att hantera det. Men jag Àr stolt och glad att sÀga att de gick med pÄ att publicera texten efter nÄgra mindre Àndringar. Och det var tÀnkt att epilogen skulle vara med i slutet pÄ volym nio.
SÄ skulle dock inte bli fallet. I sista ögonblicket vÀgrade Disney att acceptera att min text dök upp i en bokserie som gavs ut pÄ deras licens. à andra sidan ges bokserien ut ocksÄ pÄ min licens, sÄ jag hade ocksÄ makten att förhindra att tredje bokboxen gavs ut om den inte innehöll min tÀnkta avslutande text. Men det hade varit otÀnkbart! Mina fans hade redan fÄtt de första sex volymerna, och det till en inte ringa summa! Och bokserien var sÄ utomordentligt vÀl producerad av Egmont! Jag kunde bara inte förstöra den.
SÄ jag gick med pÄ att tredje bokboxen gavs ut sÄ lÀnge den avsedda avslutningstexten fick lÀggas ut pÄ denna hemsida, och sÄ lÀnge jag fick hÀnvisa lÀsarna till den hÀr hemsidan i volym 9 om de var intresserade.
Om det finns nÄgot i min text som nÄgon inte vill ska komma till allmÀn kÀnnedom, förefaller det mig som att det skulle vara ett ganska harmlöst offentliggörande om det skulle ingÄ i en dyr bokserie som bara har nÄgra tusental köpare i nÄgra olika lÀnder. Men nu kommer den texten att finnas tillgÀnglig hÀr pÄ Internet och nÄ mÄnga fler lÀsare. Det ingick aldrig i min ursprungliga avsikt.
Tack.
VARFĂR
JAG
SLUTADE
I bokserien »Don Rosas samlade verk« har jag skrivit kapitel i en sjĂ€lvbiografi som berĂ€ttade om mitt liv i förhĂ„llande till serier. DĂ€r berĂ€ttar jag om nĂ€r jag var ett inbitet seriefan, samlare och amatörtecknare som gillade mĂ„nga sorters serier, men som (i likhet med sĂ„ mĂ„nga andra seriefans) hade Carl Barks berĂ€ttelser om Kalle Anka och (hans egen skapelse) Farbror Joakim som sina stora favoriter. Och om hur jag i tidig medelĂ„lder bokstavligen över en natt snubblade in i att inte bara bli professionell serieförfattare/tecknare, utan att dessutom bli det till mina verkliga favoritserier â Barks ankor … sĂ€rskilt hans Farbror Joakim! Och om hur jag till sist oförklarligt nog blev internationellt kĂ€nd pĂ„ grund av den bestĂ„ende populariteten hos Barks figurer. Jag beskrev den grĂ€nslösa glĂ€dje som detta nya liv innebar för ett brinnande Barks-fan som jag. Men nĂ€r vi kom till sista delen mĂ„ste berĂ€ttelsen föras hela varvet runt. I detta sista sjĂ€lvbiografiska avsnitt mĂ„ste jag berĂ€tta slutet pĂ„ min historia: varför … jag … slutade.
Jag har berĂ€ttat om de otaliga glĂ€djeĂ€mnen det inneburit att utropas till den populĂ€raste tecknaren av vĂ€rldens mest populĂ€ra serie. Men jag har inte nĂ€mnt andra sidan av myntet â de mĂ„nga svĂ„righeterna och bittra frustrationsmomenten i denna erfarenhet. Vissa av dessa Ă€r fysiska och andra Ă€r filosofiska. NĂ„gra av dem förde jag med mig in i denna karriĂ€r, och den viktigaste var redan inbyggd i karriĂ€ren. Det kan inte finnas nĂ„gon enkel, ensam anledning till att jag frivilligt skulle sluta med det jobb som var min barndomsdröm. Och jag mĂ„ste vara Ă€rlig och erkĂ€nna att jag bara har mig sjĂ€lv att skylla för vissa av mina problem, precis som fallet Ă€r för Kalle Anka. Men av de mĂ„nga orsakerna till att jag till sist slutade finns det kanske sex huvudsakliga skĂ€l, och jag ska förklara dem i omvĂ€nd ordning …
Orsak 6: Jag har arbetat för lÀnge
Detta Ă€r ett svagt argument, men inte desto mindre ett faktum i mitt liv. Jag hade »oturen« att födas i en rik familj som Ă€gde ett viktigt byggföretag. Jag var enda manliga barnet i den familjen, sĂ„ det var bestĂ€mt sedan födseln att jag skulle ta över företaget nĂ€r jag vĂ€xt upp. För detta Ă€ndamĂ„l började jag jobba pĂ„ familjeföretaget i tidig Ă„lder â troligen var jag fjorton-femton Ă„r. Detta innebar att jag aldrig hade nĂ„got sommarlov. FrĂ„n det ögonblick dĂ„ skolan slutade pĂ„ vĂ„ren till dess att den började igen pĂ„ hösten var jag byggnadsarbetare pĂ„ heltid. Men jag tyckte om att vara det â lönen enligt fackförbundsavtalet var ganska bra, och det innebar en del pengar Ă„t mig för att Ă€gna mig Ă„t mina intressen och samlingar. Det Ă€r en viktig orsak till att jag kunde bygga upp en av Amerikas största seriesamlingar under en period nĂ€r gamla tidningar var »relativt« billiga. Men det berövade mig ocksĂ„ en stor del, kanske den viktigaste delen, av min barndom och alla former av socialt umgĂ€nge.
Efter high school fortsatte jag direkt till ingenjörscollege, vilket förmodligen Àr den svÄraste fyraÄriga collegeutbildningen. Det innebar mÄnga lektioner, lÄnga heldagslaborationer och mÀngder av högst tekniska hemuppgifter. Ett Är ingick ocksÄ ett mÄnadslÄngt lantmÀterilÀger under sommaren. Men naturligtvis var det inte heller nu nÄgra lov mellan terminerna. Precis som pÄ gymnasiet jobbade jag pÄ Keno Rosa Co. inte bara hela sommaren, utan ocksÄ pÄ jul- och vÄrloven. NÀr jag tagit examen började jag arbeta heltid pÄ familjeföretaget redan dagen dÀrpÄ. Samtidigt hade jag fullt upp med att skriva artiklar och rita serier till varje nummer av flera olika fantidskrifter för seriesamlare under de stunder dÄ jag varken studerade eller arbetade. Och jag tog aldrig semester.
Ă r 2008 hade jag jobbat heltid en bra bit över 40 Ă„r. De flesta amerikaner gĂ„r i pension efter 30â35 Ă„r. Med tanke pĂ„ allt annat som tog kĂ„l pĂ„ mig mentalt (se nedan) tĂ€nkte jag att jag hade gjort mig förtjĂ€nt av att till sist fĂ„ varva ner och ta mig tid att njuta av livet och ha mer tid till min fru och mitt naturreservat. Men bortsett frĂ„n att jag hade jobbat för lĂ€nge lĂ„g det ocksĂ„ annat bakom â jag hĂ€nvisar till orsak 5.
Orsak 5: Jag arbetar för hÄrt
Detta Ă€r ett av de personliga problem jag förde med mig in i min seriekarriĂ€r â för mycket entusiasm. Det Ă€r en del i min personlighet â att jag inte vet hur jag ska göra nĂ„got utan att det tar all min tid. Kanske kommer det frĂ„n min trĂ€ning frĂ„n tidig Ă„lder i kroppsarbete för familjebolaget och frĂ„n de höga kraven pĂ„ ingenjörscollege. Och kanske Ă€r det delvis inprĂ€glat i mig, amerikan som jag Ă€r. Jag vet inte om europĂ©er kĂ€nner till det hĂ€r om amerikaner, men hĂ„rt arbete Ă€r nĂ„got vi har nedĂ€rvt. Det har nĂ„got att göra med det faktum att de europĂ©er som flyttade till Amerika hade en pionjĂ€randa prĂ€glad av hĂ„rt arbete, och det blev helt enkelt en del av vĂ„r kultur. En genomsnittlig amerikansk arbetare kan fĂ„ maximalt tvĂ„ veckors semester om Ă„ret. Inom till exempel byggnadssektorn fĂ„r amerikanska arbetare ingen betald semester. NĂ€r jag varit i Europa har jag fĂ„tt se att ni har fyra till sex veckors betald semester om Ă„ret, och att ni har mycket ytterligare fritid under arbetsdagarna. SĂ„ jag började med denna hĂ„rda arbetsetik som ett arv frĂ„n min hĂ„rt arbetande italienske farfar Keno, och byggde pĂ„ den betydligt.
Jag vet inte om ni har nÄgot liknande uttryck hos er, men jag Àr vad man hÀr kallar arbetsnarkoman. Jag kan inte vila och koppla av. Att inte göra nÄgot gör att jag kÀnner mig nervös och fÄr »skuldkÀnslor« pÄ nÄgot sÀtt. NÄgon gÄng i slutet av 70-talet upptÀckte jag att jag inte ens kunde sitta och se pÄ TV lÀngre, och det har jag inte heller gjort sedan dess. Jag kan bara se filmer och TV-serier pÄ DVD, för dÄ kan jag göra det i runt 45 minuter; sedan kÀnner jag behov av att gÄ och göra nÄgot »produktivt«. Det verkar till och med som att jag omedvetet köpt ett hem som fÄtt mig att jobba Ànnu hÄrdare pÄ min »fritid«. Jag sköter detta »naturreservat« pÄ tio hektar som om det var en nationalpark, med flera kilometer av vandringsleder och gröna Àngar som alla krÀver stÀndig beskÀrning och besprutning sÄ att de inte Ätertas av de omgivande skogarna. Helgerna innebÀr inte fritid. Lördagarna innebÀr resor till staden för att göra Àrenden, söndagarna innebÀr trÀdgÄrdsarbete.
Mina arbetsvanor blev bara mer intensiva nĂ€r jag snubblade in i mitt drömjobb â att skriva och teckna serier om Barks ankor. Jag tror att det Ă€r sjĂ€lvklart att det inte Ă€r sĂ„ mycket de »superba« bilderna som fansen gillar med mina berĂ€ttelser. Det Ă€r det hĂ„rda arbete de tydligt ser att jag lĂ€gger ner pĂ„ varje ruta och pĂ„ varje handling. Jag har alltid sagt att lĂ€sarna mĂ„ste gilla mina serier för att de tĂ€nker att »nĂ„gon som helt tydligt lĂ€gger sĂ„ mycket jobb pĂ„ sĂ„ dĂ„lig konst, han mĂ„ste ha kul«, och de har roligt nĂ€r de lĂ€ser mig. Ni kan se att jag har kompenserat för min konstnĂ€rliga okunskap genom att proppa in sĂ„ mycket »onödiga och irriterande detaljer« i varje ruta. I de hĂ€r nio banden kan man se hur mycket extraarbete jag lĂ€gger pĂ„ dessa historier, och mycket av det arbetet anar lĂ€sarna inte ens â jag gör mycket i hemlighet enbart för mitt eget nöjes skull.
Men det kommer att ta mĂ„nga Ă„r att bota mig frĂ„n min oförmĂ„ga att koppla av. FastĂ€n jag slutade göra serier för fem Ă„r sedan gör jag fortfarande ingenting annat Ă€n jobbar till fem pĂ„ eftermiddagen varje dag. Men nu Ă€r det trĂ€dgĂ„rdsarbete eller stĂ€dning, eller sĂ„ gĂ€ller det nĂ„gon av mina mĂ„nga hobbyer â dĂ„ Ă€r det ett »nöjesjobb« som att sortera biblioteket eller rengöra campingutrustning. Jag tillĂ„ter mig aldrig att se pĂ„ film eller lĂ€sa. Arbetsnarkomani Ă€r en svĂ„r sjukdom att bota.
Orsak 4: Min popularitet
De sista femton Ă„ren av min karriĂ€r visste jag att mitt största problem var min popularitet bland seriefansen, tillsammans med det faktum att jag frĂ„n början till slut Ă€r seriefan sjĂ€lv. SĂ„ den uppmĂ€rksamhet jag fick av mina »medfans« var extremt viktig för mig. Och nĂ€r jag började besöka Europa och sĂ„g hur Ă€lskade Barks figurer fortfarande Ă€r dĂ€r, blev det ett slags helig plikt. I Ă„rtionden har europeiska fans velat visa sin uppskattning för författarna och tecknarna till dessa serier, men Carl Barks var gammal och reste aldrig, och det gjorde heller aldrig de tecknare som bodde i Sydamerika eller nĂ„gon annanstans, eller sĂ„ kanske de inte var sĂ„ stora fans av Ă€mnet i frĂ„ga att de ville dela sin tid med serielĂ€sarna. SĂ„ jag kĂ€nde det som att jag var representant för Barks och alla författare och tecknare av dessa favoritserier. Jag bjöds in av alla ankförlĂ€ggare i Europa för att möta fansen, ge intervjuer i media och nĂ€rvara vid sĂ€rskilda marknadsevenemang. Det kĂ€ndes viktigt för mig! Jag kĂ€nde det som ett »kall frĂ„n Gud« â att jag var mirakulöst förbunden att kasta mig in i en sĂ„dan situation.
Ett av de första sÀtten pÄ vilka jag insÄg att detta var ett problem, var att vi författare och tecknare av dessa serier alla tjÀnar ungefÀr lika mycket, en fast summa per sida. Ackordsarbete. Och jag var redan den lÄngsammaste författaren och tecknaren pÄ grund av min oerfarenhet och mitt sÀtt att överarbeta allting. Men jag var tecknaren man bjöd pÄ resor i Europa och som blev sÄ vÀl behandlad och mötte sÄ mÄnga trevliga mÀnniskor. Och det var sÄ trevligt att det tog mig flera Är att inse att de författare och tecknare som inte var sÄ populÀra som jag, de stannade hemma och jobbade pÄ. Vanligtvis tjÀnar den populÀraste författaren eller tecknaren eller skÄdespelaren mer pengar, inte mindre. Men med det hÀr systemet hade min popularitet fört mig till en position dÀr min inkomst var lÀgre Àn de andras eftersom mina arbeten var populÀrare.
Popularitetens andra »förbannelse« var mÀngden idolbrev jag började fÄ. Normalt Àr det ju sÄ att nÀr nÄgon Àr sÄ »framgÄngsrik« och populÀr som jag har blivit pÄ grund av de hÀr figurerna, sÄ har de rÄd att hyra assistenter för att hjÀlpa till med arbetet och korrespondensen. Men min inkomst rÀckte inte ens riktigt för en person, Àn mindre för flera. Och Äterigen, eftersom jag Àr ett fan sjÀlv kunde jag absolut inte tillÄta mig att ignorera högarna med idolbrev, nÄgot jag har fÄtt höra att förnuftigare författare och tecknare kan tillÄta sig. SÄ jag besvarade alltid alla mina idolbrev sjÀlv med personliga svar. Jag skickade gratis teckningar om ett fan bad om det, och jag kunde bara hoppas att inte mitt fan skulle be om en fÀrgbild, för dÄ skickade jag en fÀrgbild. Jag la kanske en dag i veckan, eller en vecka mellan serieprojekten, pÄ att bara svara pÄ idolbrev. Vem som helst av er som skrev till mig pÄ den tiden kan intyga sanningen i detta.
Men sedan, mot slutet av 90-talet, kom vi in i e-postens tidsĂ„lder. Innan dess var mina fans tvungna att leta reda pĂ„ min gatuadress nĂ„gonstans, sĂ€tta sig ner och skriva ett brev för hand, lĂ€gga det i ett kuvert, skriva adressat, sĂ€tta pĂ„ tillrĂ€ckligt mĂ„nga internationella frimĂ€rken i ett hörn och lĂ€gga det i brevlĂ„dan. Med Internet behövde de bara leta reda pĂ„ min e-postadress, skriva ett meddelande och trycka pĂ„ »Send«. Idol-e-posten ökade drastiskt! Jag insĂ„g att jag satt och svarade pĂ„ idol-e-post vid datorn tvĂ„âtre timmar pĂ„ morgonen, kanske ytterligare en timme pĂ„ den kvartslĂ„nga lunchrasten, och sedan Ă€nnu fler timmar sent pĂ„ kvĂ€llen. Till och med en arbetsgalning som jag insĂ„g att detta mĂ„ste fĂ„ ett slut. SĂ„ till sist slutade jag helt enkelt att svara pĂ„ alla idolbrev. För det var det enda sĂ€ttet jag kom pĂ„ för att göra det rĂ€ttvist. Hur kunde jag avgöra att ett fan förtjĂ€nade ett svar medan ett annat inte gjorde det? Bara för att ett fan rĂ„kar vara Ă€ldre och skriver ett lĂ„ngt fint meddelande pĂ„ engelska (det enda sprĂ„k jag Ă€r tillrĂ€ckligt smart för att kunna lĂ€sa) sĂ„ Ă€r det inget skĂ€l till att han förtjĂ€nar ett svar medan ett yngre fan som inte kan engelska inte skulle göra det. Att ignorera alla idolbrev var ett mycket svĂ„rt beslut att ta för mig.
Men jag försöker kompensera för det pĂ„ andra sĂ€tt. Till exempel kan jag sitta upp till tioâelva timmar och oavbrutet betjĂ€na kön av fans nĂ€r jag bjuds in till en europeisk seriefestival eller bokhandelssignering. Vissa av dem stĂ„r ju trots allt i kö femâsex timmar bara för att prata med mig nĂ„gra minuter â hur kan jag dĂ„ ta rast och sĂ€ga till alla att bara stĂ„ kvar och vĂ€nta tills jag kommer tillbaka? Aldrig i livet! Jag fĂ„r ofta frĂ„gan hur jag klarar av det. Blir jag inte trött? Nej, jag blir aldrig kroppsligt trött. Faktum Ă€r att efter nĂ„gra timmar kĂ€nner jag det som om min energi ökar och att jag kan hĂ„lla pĂ„ för evigt. Det Ă€r helt klart energin jag fĂ„r frĂ„n mina (vĂ€n)fans som driver mig.
Orsak 3: Depression
Det hĂ€r blir ett kort avsnitt pĂ„ listan. Min depression var en direkt följd av orsak 1 och 2, som ni kommer att se. Depression Ă€r ett allvarligt handikappande problem, och det Ă€r svĂ„rt att inse. Jag har fĂ„tt lĂ€ra mig att antingen vet du inte att du gradvis rĂ„kar ut för det, eller sĂ„ förnekar du omedvetet att du har det. Jag skulle aldrig ha kunnat tĂ€nka mig att jag hade ett psykiskt problem utan att inse det. Min depression var ett resultat av att jag insĂ„g att jag snart skulle behöva sluta till följd av orsak 1, och jag tyckte det var sĂ„ trĂ„kigt att det skulle sluta pĂ„ det sĂ€ttet nĂ€r det stod i sĂ„ mĂ„ngas makt att Ă€ndra pĂ„ systemet pĂ„ ett enkelt sĂ€tt om de ville. Depressionen fick stor drivkraft nĂ€r orsak 2 kom till sin klimax. Jag besökte bara en psykolog sporadiskt â det kĂ€ndes som att nĂ€r jag vĂ€l insĂ„g att jag led av en depression sĂ„ löste den insikten i sig 80 % av problemet. De Ă„terstĂ„ende procenten kommer jag alltid att ha med mig, tror jag, eftersom jag alltid kommer vara djupt olycklig för att det hĂ€r systemet till sist tog slut pĂ„ min entusiasm för min största kĂ€rlek. Men sĂ„nt Ă€r livet.
Ett annat sĂ€tt för mig att förstĂ„ min depression var detta: Det finns tvĂ„ ytterpoler i ditt arbete … det bĂ€sta möjliga med ditt jobb i motsats till det vĂ€rsta möjliga med det. Det bĂ€sta möjliga Ă€r att du Ă€lskar ditt jobb med hela din sjĂ€l, att du tĂ€nker pĂ„ det natt och dag, att du lever med det varje ögonblick, att du ser det som ditt livs kall, att det slukar all din passion. SĂ„ var det att rita ankserier för mig.
Och vad Ă€r det vĂ€rsta möjliga med ett jobb? MĂ€rkligt nog … kan det vara precis samma sak.
Orsak 2: Jag ser sÄ @#$%& illa!
Jag har lidit av nÀrsynthet sedan födseln. Sedan mina förÀldrar först insÄg att det inte Àr normalt för en femÄring att sitta med nÀsan tryckt mot TV-skÀrmen har jag haft glasögon. Okej, jag vÀxte upp med glasögon sÄ det var aldrig nÄgot som störde mig. Kanske Àr det eftersom jag Àr nÀrsynt som jag hela livet gillat att göra sÄdant som innebÀr att man tittar pÄ saker nÀra, som att lÀsa serier och rita mycket detaljrika bilder. SÄ jag klagar inte pÄ de första femtiofem Ären med min @#$%& dÄliga syn, för kanske Àr det orsaken (eller en av orsakerna) till att jag skrivit en sjÀlvbiografi i en bokserie med tecknade serier pÄ nio band.
Men extrem nÀrsynthet orsakar allvarliga problem ju Àldre man blir. Runt 2006 började min syn bli grumlig nÀr jag flyttade blicken, och den slutade aldrig vara grumlig pÄ brÀnnpunkten. Jag fick höra att det bara var mina dÄliga ögon som höll pÄ att falla isÀr. Sedan började jag fÄ problem med att fÄ mina ögon att »stÀlla in sig« pÄ rÀtt sÀtt 2007. Det Àr ett mindre problem som gÄr att ÄtgÀrda med glasögon med prisma. Men 2007 klarade jag inte lÀngre att se tillrÀckligt bra genom glasögonen för att kunna teckna normalt. Jag blev tvungen att teckna utan glasögon och sÄ att nÀsan nÀstan bokstavligen rörde vid papperet. Det var mycket trÄkigt! Men det var enda sÀttet för mig att fortsÀtta. I takt med att min över tjugo Är lÄnga yrkeskarriÀr inom serier fortgick blev min hastighet hela tiden mycket lÄngsammare istÀllet för snabbare.
I början av 2008 hade jag kommit till en punkt i livet dĂ€r jag blev tvungen att ta ett beslut. Jag ville fortsĂ€tta göra serier om mina favoritfigurer, men hade förlorat entusiasmen (pĂ„ grund av orsak 1) â det enda som hade hĂ„llit mig igĂ„ng de tidigare femton Ă„ren. Depressionen, utbrĂ€ndheten, de dĂ„liga ögonen … Jag kunde inte bestĂ€mma mig för vad jag skulle göra. DĂ„, i mars 2008, var det som om min kropp sa till mig: »Kan du inte bestĂ€mma dig? KĂ€nn pĂ„ det hĂ€r!«, och baksidan av vĂ€nster öga trillade av.
LĂ„t mig sĂ„ kortfattat som möjligt beskriva en nĂ€thinneavlossning, och hoppas att ingen av er nĂ„gonsin behöver rĂ„ka ut för en i verkliga livet. Det drabbar oftast personer i 90-Ă„rsĂ„ldern och de som Ă€r offer för extrem nĂ€rsynthet, som undertecknad. NĂ€rsynthet orsakas av en medfödd förvridning i ögats form, och om denna förvridning Ă€r tillrĂ€ckligt stor skapar det en pĂ„frestning pĂ„ nĂ€thinnan â det extremt kĂ€nsliga membranet pĂ„ ögonglobens baksida. Efter 57 Ă„r hade min vĂ€nstra nĂ€thinna varit med om allt den tĂ„lde, och började skalas bort frĂ„n ögat â nĂ„got som resulterar i blindhet. Jag hade noterat en liten blind flĂ€ck i utkanten pĂ„ mitt synfĂ€lt, sĂ„ jag bokade lĂ€kartid pĂ„ lördagen den veckan â enda dagen dĂ„ jag normalt Ă„ker till staden. Men under veckan hade den blinda flĂ€cken börjat sprida sig, och nĂ€r jag till sist blev undersökt pĂ„ lördagen hade den nĂ„tt till vĂ€nster ögas brĂ€nnpunkt. Jag kommer alltid att minnas den sjuttonde mars 2008 som den hemskaste dagen i mitt liv. ĂgonlĂ€karen sa till min fru att luta tillbaka sĂ€tet i bilen, och att jag skulle ligga i sĂ„ horisontell stĂ€llning som möjligt medan hon körde mig till akutundersökning, och att hon skulle se upp för stötar! Va?! Men vĂ€nstra nĂ€thinnan hade nĂ€stan helt skalats bort frĂ„n ögat, och om en stöt hade ryckt loss resten av den hade jag riskerat att bli blind för alltid. Jag fick en akut ögonundersökning inom loppet av en timme â jag Ă€r sĂ€ker pĂ„ att jag hade blivit Ă€nnu mer rĂ€dd om jag hade fĂ„tt upplysning om proceduren nĂ„gra dagar innan.
Jag har senare fĂ„tt höra att Ă€ldre som genomgĂ„tt bĂ„de nĂ€thinneavlossningsoperation och öppen hjĂ€rtoperation alltid sĂ€ger att de utan tvekan föredrar att genomgĂ„ fler hjĂ€rtoperationer. Det Ă€r inte operationen som sĂ„dan som Ă€r problemet … det Ă€r Ă„terhĂ€mtningen. Efter att man förslutit nĂ€thinnesĂ„ren med laseroperation mĂ„ste nĂ€thinnan tryckas tillbaka mot ögonglobens baksida, sĂ„ att den kan fastna igen och lĂ€ka. Enda sĂ€ttet att göra det Ă€r att tömma ögongloben pĂ„ vĂ€tska och fylla den med en gasbubbla. Sedan mĂ„ste patienten vara vĂ€nd nedĂ„t sĂ„ att bubblan kan trycka tillbaka nĂ€thinnan pĂ„ plats. Man mĂ„ste vara vĂ€nd nedĂ„t hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, i sĂ„ mĂ„nga mĂ„nader som det tar för bubblan att gradvis försvinna. Det hĂ€r Ă€r Ă€nnu svĂ„rare att uppnĂ„ Ă€n det lĂ„ter. PĂ„ dagarna satt jag pĂ„ knĂ€ i en specialstol med huvudet vilande nedĂ„tböjt pĂ„ ett kuddstöd, och jag lĂ€ste eller sĂ„g pĂ„ TV genom en spegel. PĂ„ natten sov jag sittande, med huvudet pekande rakt ner pĂ„ mina knĂ€n som vilade pĂ„ en hög med kuddar. Detta varade i drygt tvĂ„ mĂ„nader. Och det hjĂ€lpte inte det minsta för att lindra min depression.
Men viktigare var att det hjÀlpte mitt öga, fast bara lite. NÀthinnan kom tillbaka dÀr den skulle, men i en vinkel pÄ runt tio grader Ät fel hÄll, och jag hade ett Àrr som resultat av hur allvarligt lÀget var innan akutoperationen. Detta Àrr gjorde min syn förvÀnd, och rÀta linjer sÄg vÄgiga ut. Jag visste inte detta Ànnu, eftersom synen pÄ mitt vÀnstra öga var mycket suddig efter operationen, och det Ànda till sexmÄnaderskontrollen nÀr kirurgen Äter kunde gÄ in i ögat, ta bort katarakterna frÄn operationen och byta ut ögonlinserna. Sedan dess har jag haft mycket tunna glasögonlinser för mitt vÀnstra öga pÄ grund av de nya ögonlinserna, medan de för högra ögat har varit lika tjocka som alltid. Och som ni kanske vet Àr synen genom tjocka glasögonlinser starkt begrÀnsad gentemot den för normalseende.
Detta fick till följd att mitt synfĂ€lt pĂ„ höger öga var mycket litet, medan synfĂ€ltet pĂ„ vĂ€nster öga lutade i tio grader, var snedvridet och mycket stort. SĂ„ jag kunde se men jag sĂ„g dubbelt â som ni skulle göra om ni korsade ögonen nĂ„got. Och Ă€ndĂ„ sĂ„ klagar jag inte! Jag Ă€r glad att jag kan se över huvud taget. Jag fick ytterligare en mindre laseroperation i bĂ„da ögonen för att förebygga att de nĂ€thinnesĂ„r som fanns (och de var mĂ„nga) skulle resultera i ytterligare nĂ€thinneavlossningar.
Hur som helst â detta var den omedelbara anledningen till att jag slutade. Det var inte lĂ€ngre möjligt att göra den sortens bilder som gjort mig sĂ„ populĂ€r med alla underhĂ„llande »onödiga och irriterande detaljer«. Jag kunde göra de nya titelsidesillustrationerna till den hĂ€r bokserien eftersom jag fortfarande hade ett »bra« öga, och eftersom jag kunde göra dessa bilder i mycket stort format; jag var tvungen att ta av glasögonen, sĂ€tta en lapp pĂ„ det dĂ„liga (sĂ€mre?) ögat, och Ă€ndĂ„ fick jag rita med nĂ€san mot papperet. Och det tog om möjligt Ă€nnu lĂ€ngre tid Ă€n tidigare.
Efter operationen har mĂ„nga fans frĂ„gat mig: Om du inte lĂ€ngre kan teckna, varför kan du dĂ„ inte skriva historier som andra kan teckna? Svaret Ă€r filosofiskt att jag inte tĂ€nker göra nĂ„got mer för detta system pĂ„ grund av orsak 1 …
Orsak 1: Disneys system för serier
Hur mÄnga vet hur »Disneysystemet« för serier fungerar? NÀr jag beskriver det för vissa av mina fans efter att ha blivit frÄgad om det tror de ofta att jag skojar med dem eller ljuger. Eller sÄ blir de upprörda. Men det Àr ett sorgligt faktum att det aldrig har betalats, och aldrig, har jag slutligen insett, kommer att betalas nÄgon royalty till dem som skriver, tecknar och pÄ andra sÀtt gör alla de Disneyserier du nÄgonsin lÀst. Vi fÄr ett fast belopp per sida av det förlag vi arbetar direkt för. Efter det spelar det ingen roll hur mÄnga gÄnger berÀttelsen anvÀnds av andra Disneyförlag runt om i vÀrlden, hur mÄnga gÄnger berÀttelsen nytrycks i andra tidningar, albumserier, hÄrdbandsutgÄvor, specialutgÄvor osv. osv. och inte heller hur bra den sÀljer, för vi fÄr aldrig ett öre till för att ha gjort den serien. Det var det systemet Carl Barks arbetade i och det Àr samma system som anvÀnds idag.
Hur kan ett sĂ„ förĂ„ldrat system fortfarande anvĂ€ndas pĂ„ 2000-talet, nĂ€r royalty har betalats för andra kreativa verksamheter i bokstavligt talat Ă„rhundraden? Alla författare, musiker, konstnĂ€rer, sĂ„ngare, tecknare som inte jobbar för Disney, ja till och med de som Ă€r med i TV-reklam … de fĂ„r alla royalty om framgĂ„ngen motiverar det. OcksĂ„ Disney betalar vanlig royalty till dem som skapar och deltar i deras egna verksamheter inom film, TV, böcker och musik. Efter vad jag vet, rĂ€tta mig om jag har fel, sĂ„ Ă€r det bara de som gör Disneyserier som inte har en chans att fĂ„ nĂ„gon del av intĂ€kten frĂ„n framgĂ„ngarna för de verk de skapat. Och Ă€ndĂ„ har Disneyserier aldrig gjorts av Disneyföretaget, utan de har alltid licensierats ut och skapats av frilansskribenter och tecknare som arbetat för fristĂ„ende förlag, som Carl Barks som jobbade för Dell Comics, jag som jobbade för Egmont och hundratals andra som jobbar för otaliga andra Disneylicenstagare.
Varför Àr det sÄ hÀr? Jag vet inte.
Men jag började definitivt inte göra Disneyserier för att jag vĂ€ntade mig att bli rik. Jag föddes i ett framgĂ„ngsrikt byggföretag och fick en starkt minskad inkomst (och en betydligt större arbetsbelastning) för att göra serier som bygger pĂ„ Barks figurer. Jag kunde inte ens drömma om att de fortfarande var populĂ€ra utanför USA. Inte heller nĂ€r jag började jobba för Egmont vĂ€ntade jag mig att jag skulle tjĂ€na en massa pengar â jag visste att jag var en relativ amatör, och jag var nöjd med att bara ha möjlighet att fortsĂ€tta göra de hĂ€r historierna. Bortsett frĂ„n det dök mina historier upp i antologitidningar tillsammans med en mĂ€ngd andra riktigt vĂ€ltecknade verk, och mina historier var bara med nĂ„gra fĂ„ gĂ„nger per Ă„r. Men inom loppet av nĂ„gra fĂ„ Ă„r började jag mĂ€rka att förlĂ€ggarna nĂ€mnde mitt namn pĂ„ omslagen, som de gjorde med Barks namn … Det gjorde mig helt enkelt oerhört stolt! Men det [att mitt namn stod pĂ„ tidningarna] var fortfarande inget tecken pĂ„ varför folk köpte tidningarna. Faktum Ă€r att jag fick höra att de flesta lĂ€sarna tyckte illa om mina serier pĂ„ grund av mina underliga detaljerade bilder och mina överdrivet komplexa historier. Det kunde jag lĂ€tt tĂ€nka mig. Det var gott att leva.
Sedan började ett land ge ut en albumserie som enbart innehöll Don Rosa-serier. Ytterligare tvĂ„ lĂ€nder började ge ut Ă„rliga vĂ€ggalmanackor med enbart Don Rosa-bilder. Sedan började flera andra lĂ€nder ge ut hĂ„rdbandsutgĂ„vor med enbart Don Rosa-serier, vilka blev bĂ€stsĂ€ljare. Jag blev tillkallad för att göra PR-resor för att bidra till försĂ€ljningen av böcker med mina verk, fastĂ€n jag aldrig fick nĂ„gon royalty pĂ„ försĂ€ljningen av dem. Va? Ăh?
Och i samband med dessa PR-evenemang â nĂ€r jag var med pĂ„ presskonferenser och deltog i pratshower i TV i olika lĂ€nder, anmĂ€rkte vissa intervjuare att det mĂ„ste vara hĂ€rligt för mig att bli sĂ„ rik pĂ„ nĂ„got jag uppenbart tyckte sĂ„ mycket om att göra. Slutligen slog det mig â alla europeiska fans förmodade att jag var miljonĂ€r. De antog att nĂ€r jag satt i bokhandeln och signerade de böcker som butiken sĂ„lde för trettio euro sĂ„ fick jag en andel pĂ„ fem euro för varje sĂ„ld bok! Whoa! Jag hade aldrig brytt mig om att jag inte blev rik pĂ„ det jobb jag Ă€lskade att hĂ„lla pĂ„ med. Men det blev riktigt frustrerande nĂ€r jag upptĂ€ckte att alla antog att jag fick mycket royalty. De kunde aldrig tĂ€nka sig att ett sĂ„dant system existerar i vĂ„ra dagar (eller att en tecknare/författare skulle kunna vara dum nog att delta i ett sĂ„dant). Jag började kĂ€nna mig som en idiot i vĂ€rldsklass.
Sedan tog förlĂ€ggarna nĂ€sta oundvikliga steg. Ett nytt album med omtryck av mina Farbror Joakim-serier kallades inte Farbror Joakim #1, utan Don Rosa #1. Den Ă„rliga »Kalle Anka-kalendern« blev den Ă„rliga »Don Rosa-kalendern«. Och förlĂ€ggarna brydde sig inte ens om att tala om för mig nĂ€r de publicerade den hĂ€r typen av Don Rosa-produktioner med mitt namn â ofta fick jag helt enkelt reda pĂ„ det frĂ„n ett fan i landet dĂ€r publikationen gavs ut. Och jag var ocksĂ„ beroende av att detta fan köpte ett exemplar av Rosa-boken till mig, eftersom dessa förlag aldrig ens skickade nĂ„got friexemplar till mig.
Detta blev bara för mycket! Jag förstod att det var dags att komma till sinnes! Fans som har sett nĂ€r nĂ„got av detta lĂ€ckte ut pĂ„ Internet pĂ„ den tiden hĂ€nvisar felaktigt till detta som tiden dĂ„ jag gick »i strejk«. SĂ„ var dock aldrig fallet … Jag har alltid haft ett utmĂ€rkt arbetskontrakt med min egen direkta arbetsgivare, Egmont. Men ett nytt kontrakt behövde utarbetas.
Det jag gjorde var att jag anlitade en advokat, för en inte sĂ„ liten summa pengar, och tog copyright pĂ„ mitt namn i hela Europa och Sydamerika. DisneyförlĂ€ggarna hade all rĂ€tt att anvĂ€nda mina serier â de tillhörde Disney. Men mitt namn tillhör inte Disney â det tillhör mig. Jag var inte irriterad sĂ„ mycket pĂ„ att jag inte fick royalty pĂ„ produkter som sĂ„ldes under mitt namn, som pĂ„ att jag inte hade nĂ„gon kvalitetskontroll pĂ„ presentationen. Ofta anvĂ€ndes fel manus efter utgivarens eller översĂ€ttarens infall, ofta anvĂ€ndes fel omslagsillustrationer till fortsĂ€ttningsserier, eller sĂ„ förekom fĂ€rglĂ€ggningsfel osv. SĂ„dant Ă€r okej i veckotidningen, men om en bok med enbart Don Rosa-serier publiceras med mitt namn pĂ„ omslaget sĂ„ förmodar fansen att jag har nĂ„gon form av kontroll över produkten. Det tĂ€nkte jag se till att fĂ„ nu.
Jag frÄgade inte efter royalty. Jag bestÀmde mig för att helt enkelt be om en Ärsavgift för att anvÀnda mitt namn till att sÀlja produkter. Jag bad europeiska representanter för författare och tecknare om rÄd, och frÄgade hur mycket jag skulle krÀva frÄn Egmont Ärligen. Jag fick agentens Äsikt om vad som var en rimlig avgift. SÄ eftersom min avsikt enbart var att visa att jag ville ha nÄgot slags kontroll över anvÀndningen av mitt namn och presentationen av mina verk, sÄ var avgiften jag offererade Egmont exakt hÀlften av vad agenten rekommenderade. Jag tÀnkte mig att jag pÄ det viset kunde visa Egmont att jag menade allvar, men att jag inte hade för avsikt att lura dem.
Mitt förlag Egmont gick omedelbart med pĂ„ det! Jag antar att de helt enkelt vĂ€ntade pĂ„ att jag skulle sĂ€ga nĂ„got. Trots allt Ă€r de ett stort företag … nĂ€rmare bestĂ€mt en ideell vĂ€lgörenhetsorganisation … sĂ„ varför skulle de erbjuda mig en avgift innan jag begĂ€rde det? Alla jag har mött pĂ„ Egmont, faktiskt alla jag nĂ„gonsin mött pĂ„ alla Disney-licenstagande förlag, Ă€r fantastiskt trevliga mĂ€nniskor. MĂ„nga av dem har blivit nĂ€ra vĂ€nner. Jag hĂ„ller inte dem personligen ansvariga för att vara en del av detta system. De skapade inte det och jag vet att de inte personligen accepterar det (hur kan nĂ„gon göra det?). Och det ska absolut nĂ€mnas att Egmont ger mig en »ersĂ€ttning« byggd pĂ„ försĂ€ljningssiffror i utbyte mot mitt samarbete med denna superba bokserie [»Don Rosa samlade verk«]. Det Ă€r första gĂ„ngen jag givits det av nĂ„got förlag.
Med de andra förlagen Ă€r det en annan historia. Jag informerade dem om att de inte lĂ€ngre kunde ge ut album och böcker med enbart Don Rosa-serier och anvĂ€nda mitt namn som reklam för dem utan min tillĂ„telse. De behövde bara frĂ„ga. Men det gjorde de inte. Jag gissar att de helt enkelt vĂ€grade att alls frĂ„ga om lov en av de tecknare eller författare vilkas arbeten de hade anvĂ€nt nĂ€rsomhelst de ville och hursomhelst. Och de tĂ€nkte inte börja visa nĂ„gon den respekten efter 60â70 Ă„r. De frĂ„gade mig inte ens vad jag ville ha i gengĂ€ld, förmodligen dĂ€rför att de antog att jag skulle krĂ€va en stor royalty pĂ„ vinsten … Faktum Ă€r att det enda jag ville var att kvalitetsgranska och fĂ„ nĂ„gra friexemplar. De brydde sig aldrig om vad jag ville. SĂ„ det Ă€r dĂ€rför du Ă€n idag ser alla dessa bokserier med enbart Don Rosa-serier i Frankrike, Brasilien, NederlĂ€nderna, Italien, Grekland och Indonesien (och troligen andra lĂ€nder som jag inte fĂ„tt höra nĂ„got om) som tillskrivs en »anonym« författare, Ă€ven om alla dessa förlag vet att mina fans fortfarande kommer att kĂ€nna igen mina underliga bilder utan mitt namn pĂ„ omslaget. Dock kan de inte anvĂ€nda mina kommentartexter och annat extramaterial som jag önskar att fansen kunde se. Men sĂ„ lĂ€nge de inte utnyttjar mitt namn för att sĂ€lja sina produkter hyser jag inget missnöje med att de ger ut böcker med mina serier. (Jag Ă€r bara glad att fans i de lĂ€nderna skickar exemplar av böckerna till mig, nĂ„got som förlagen borde skĂ€mmas Ă€nnu mer för!)
Hur som helst tog de hÀr förlagens attityd, och hela systemet, mer och mer ut sin rÀtt pÄ min tilltagande depression. Jag kunde inte annat Àn inse att jag hade gett dessa mÀnniskor ett arbete till ett vÀrde av 20 Är, som de nÀsta Ärhundrade kunde Äterutge och ÄterÄterutge utan att ge mig ett öre i royalty. Detta var en lömsk orm som arbetade sig fram i mitt huvud. Den tog död pÄ min entusiasm. Och min entusiasm för fansen som Àlskade dessa Barksfigurer lika mycket som jag var det enda som höll mig igÄng.
Och Gud vÀlsigne mitt vÀnstra öga för att det tog det oundvikliga beslutet Ät mig 17. mars 2008.
SLUTSATS
I dessa böcker har jag orÀkneliga gÄnger skrivit att jag inte Àr yrkesutbildad. Jag Àr ett seriefan som nÄgon tillÀt att rita serier. Och till slut har jag ocksÄ insett att detta Àr mer sant Àn jag ens trott! Allt jag har gjort, varje rörelse jag har gjort i mitt arbete, har kommit sig av att jag Àlskar saker som jag inte har hittat pÄ.
Fans som kĂ€nt till vilket orĂ€ttvist system vi som gör Disneyserier arbetar i har ofta sagt till mig: »Du har skapat dig ett eget namn nu! Varför inte sluta med det hĂ€r otacksamma arbetet och göra serier om en figur du har hittat pĂ„ sjĂ€lv?« Och förlĂ€ggare har ofta sagt till mig att de skulle ge ut vad som helst som jag bestĂ€mmer mig för att göra för dem. Men jag har alltid svarat: »Vad jag Ă€n kan hitta pĂ„ för figur nĂ€sta vecka … sĂ„ Ă€r det inte en figur jag vuxit upp med. Jag skulle inte bry mig om honom. SpĂ€nningen för mig Ă€r att skapa berĂ€ttelser om karaktĂ€rer jag har Ă€lskat i hela mitt liv.« Jag Ă€r ett fan.
Mitt livs historia Ă€r historien om att vara ett popkulturfan. Jag har fĂ„tt ihop en enorm samling seriealbum och leksaker med Kalle Anka och Farbror Joakim och leksaker och DVD-skivor och CD-skivor och mĂ„nga andra saker jag Ă€lskar. NĂ€r jag började arbeta för fantidskrifter i början av 70-talet â vad gjorde jag dĂ„? Skapade nya serier? Nej, jag skrev frĂ„gespalter om alla mina favoritĂ€mnen i serier och TV-program och filmer. Jag Ă€r ett fan.
Och jag Ă€lskar fortfarande att möta andra fans. De berövade mig inte entusiasmen för att möta seriefans. Jag Ă„ker fortfarande pĂ„ Ă„rliga signeringsresor i bokhandlar, varuhus och seriebutiker … Det Ă€r ett sĂ€tt för mig att fĂ„ in en mindre inkomst. (Butikerna betalar mig en marknadsföringsavgift, medan alla autografer och teckningar till fans alltid Ă€r gratis.) Men jag behöver faktiskt inte sĂ„ mycket pengar. NĂ€r min fru var lĂ€rare stod hon för det mesta av husets inkomster, och nu sedan hon dragit sig tillbaka har hon en stadig pension. NĂ€r jag insĂ„g att jag inte kunde fortsĂ€tta göra Disneyserier mycket lĂ€nge till sĂ„lde en vĂ€n delar av min seriesamling (de ânyareâ sakerna, 1970â85) och pĂ„ sĂ„ vis hade jag rĂ„d att betala inteckningen pĂ„ huset. Vi har inga barn. Jag kör samma bil som jag haft sedan 1978, och den var trettio Ă„r gammal redan dĂ„. Jag behöver inget semesterhus â jag bor redan i ett avlĂ€gset timmerhus i skogen. Jag tycker inte om dyra semestrar … vi gillar att Ă„ka och campa. Vi har alla pengar vi behöver.
Som Gary Cooper sa i »Bragdernas man« hĂ„ller jag mig sjĂ€lv för att vara den lyckligaste mannen pĂ„ jordens yta. Jag hade en privilegierad barndom. Jag gifte mig med en underbar kvinna (och hon gillar att laga mat!). Sedan ville ödet att jag i över 20 Ă„r skulle ha möjlighet att göra nĂ„got som var min innerligaste barndomsdröm. Under tiden har jag mött de underbaraste mĂ€nniskor pĂ„ mina resor i Europa … att möta folk pĂ„ serieförlag och seriefestivaler Ă€r som att vara en del av ett socialt samhĂ€lle â alla dessa mĂ€nniskor gillar samma sak som jag, och de har blivit mina bĂ€sta vĂ€nner. Jag har blivit behandlad som en stjĂ€rna av hela lĂ€nder (som Carl Barks redan innan vĂ€rmt upp för mig). Och nĂ€r jag besöker ett annat land har jag nya vĂ€nner som Ă€r ivriga att bli mina privata guider och tolkar, och att bjuda hem mig pĂ„ middag i sina egna hem!! Inte ens Bill Gates blir sĂ„ fint behandlad! Jag har vĂ€nner överallt dĂ€r Carl Barks varit före mig. Och det Ă€r inte sĂ„ lite det!
Jag har fortfarande kvar mina samlingar frĂ„n nĂ€r jag var barn. Ett helt »valv«, som ett bankvalv, fyllt av 40 000 serier. Alla Barksserierna, men ocksĂ„ sĂ„ gott som alla amerikanska serietidningar frĂ„n 1945â1970. Mina gamla MAD-tidningar. Mina tidningar om monsterfilmer. Min kompletta samling av tidningen TV Guide. Och ett rum fullt av DVD-skivor med mina favoritfilmer, ytterligare tvĂ„ eller tre rum fulla med böcker av mina favoritförfattare, ett rum med böcker om gamla filmer och dagspresserier. NĂ€r jag till sist lĂ€r mig att koppla av tĂ€nker jag bara sĂ€tta mig ner och lĂ€sa om och se om alla dessa mina favoritverk. Det Ă€r min nya önskedröm.
Jag tackar Carl Barks för att han skapade serierna som jag Ă€lskade sĂ„ mycket att jag av en slump hamnade i det vĂ€lsignade arbetet att hylla dessa fantastiska serier i över 20 Ă„r. Och jag tackar er för att ni mottog det arbetet sĂ„ vĂ€nligt och fick mig att kĂ€nna mig mycket speciell … tills de tog död pĂ„ min entusiasm.
Men om ni ursĂ€ktar … tror jag att jag nu gĂ„r tillbaka till att bara vara ett fan.