Epilog

Don Rosas samlade verk är en specialbokserie om nio band, vilken berättar historien om mitt liv med serier, särskilt om de serier med Farbror Joakim och Kalle Anka som jag har blivit mest känd för. Den här bokserien har getts ut under olika namn i Finland, Norge, Tyskland och Sverige. Som en del av det specialskrivna textmaterialet till serien skrev jag en självbiografi över mitt liv, åtminstone över det som gäller serier. Som avslutning på dessa texter var det hela tiden planerat att jag skulle skriva ett slags »epilog« till min karriär, och ämnet för den skulle naturligtvis vara orsakerna till att jag slutade. Det var inte något jag hade någon större iver att skriva om, men det var nödvändigt. Det gjorde det nödvändigt att dra sig till minnes många olustiga känslor och upplevelser. Jag sköt upp detta till sista minuten, men i september 2012 var tiden ute, så jag skrev vad jag var tvungen att skriva.

Jag visste hela tiden att det skulle bli svårt för Egmont att hantera det. Men jag är stolt och glad att säga att de gick med på att publicera texten efter några mindre ändringar. Och det var tänkt att epilogen skulle vara med i slutet på volym nio.

Så skulle dock inte bli fallet. I sista ögonblicket vägrade Disney att acceptera att min text dök upp i en bokserie som gavs ut på deras licens. Å andra sidan ges bokserien ut också på min licens, så jag hade också makten att förhindra att tredje bokboxen gavs ut om den inte innehöll min tänkta avslutande text. Men det hade varit otänkbart! Mina fans hade redan fått de första sex volymerna, och det till en inte ringa summa! Och bokserien var så utomordentligt väl producerad av Egmont! Jag kunde bara inte förstöra den.

Så jag gick med på att tredje bokboxen gavs ut så länge den avsedda avslutningstexten fick läggas ut på denna hemsida, och så länge jag fick hänvisa läsarna till den här hemsidan i volym 9 om de var intresserade.

Om det finns något i min text som någon inte vill ska komma till allmän kännedom, förefaller det mig som att det skulle vara ett ganska harmlöst offentliggörande om det skulle ingå i en dyr bokserie som bara har några tusental köpare i några olika länder. Men nu kommer den texten att finnas tillgänglig här på Internet och nå många fler läsare. Det ingick aldrig i min ursprungliga avsikt.

Tack.


VARFÖR
JAG
SLUTADE

I  bokserien »Don Rosas samlade verk« har jag skrivit kapitel i en självbiografi som berättade om mitt liv i förhållande till serier. Där berättar jag om när jag var ett inbitet seriefan, samlare och amatörtecknare som gillade många sorters serier, men som (i likhet med så många andra seriefans) hade Carl Barks berättelser om Kalle Anka och (hans egen skapelse) Farbror Joakim som sina stora favoriter. Och om hur jag i tidig medelålder bokstavligen över en natt snubblade in i att inte bara bli professionell serieförfattare/tecknare, utan att dessutom bli det till mina verkliga favoritserier – Barks ankor … särskilt hans Farbror Joakim! Och om hur jag till sist oförklarligt nog blev internationellt känd på grund av den bestående populariteten hos Barks figurer. Jag beskrev den gränslösa glädje som detta nya liv innebar för ett brinnande Barks-fan som jag. Men när vi kom till sista delen måste berättelsen föras hela varvet runt. I detta sista självbiografiska avsnitt måste jag berätta slutet på min historia: varför … jag … slutade.

Jag har berättat om de otaliga glädjeämnen det inneburit att utropas till den populäraste tecknaren av världens mest populära serie. Men jag har inte nämnt andra sidan av myntet – de många svårigheterna och bittra frustrationsmomenten i denna erfarenhet. Vissa av dessa är fysiska och andra är filosofiska. Några av dem förde jag med mig in i denna karriär, och den viktigaste var redan inbyggd i karriären. Det kan inte finnas någon enkel, ensam anledning till att jag frivilligt skulle sluta med det jobb som var min barndomsdröm. Och jag måste vara ärlig och erkänna att jag bara har mig själv att skylla för vissa av mina problem, precis som fallet är för Kalle Anka. Men av de många orsakerna till att jag till sist slutade finns det kanske sex huvudsakliga skäl, och jag ska förklara dem i omvänd ordning …

Orsak 6: Jag har arbetat för länge

Detta är ett svagt argument, men inte desto mindre ett faktum i mitt liv. Jag hade »oturen« att födas i en rik familj som ägde ett viktigt byggföretag. Jag var enda manliga barnet i den familjen, så det var bestämt sedan födseln att jag skulle ta över företaget när jag växt upp. För detta ändamål började jag jobba på familjeföretaget i tidig ålder – troligen var jag fjorton-femton år. Detta innebar att jag aldrig hade något sommarlov. Från det ögonblick då skolan slutade på våren till dess att den började igen på hösten var jag byggnadsarbetare på heltid. Men jag tyckte om att vara det – lönen enligt fackförbundsavtalet var ganska bra, och det innebar en del pengar åt mig för att ägna mig åt mina intressen och samlingar. Det är en viktig orsak till att jag kunde bygga upp en av Amerikas största seriesamlingar under en period när gamla tidningar var »relativt« billiga. Men det berövade mig också en stor del, kanske den viktigaste delen, av min barndom och alla former av socialt umgänge.

Efter high school fortsatte jag direkt till ingenjörscollege, vilket förmodligen är den svåraste fyraåriga collegeutbildningen. Det innebar många lektioner, långa heldagslaborationer och mängder av högst tekniska hemuppgifter. Ett år ingick också ett månadslångt lantmäteriläger under sommaren. Men naturligtvis var det inte heller nu några lov mellan terminerna. Precis som på gymnasiet jobbade jag på Keno Rosa Co. inte bara hela sommaren, utan också på jul- och vårloven. När jag tagit examen började jag arbeta heltid på familjeföretaget redan dagen därpå. Samtidigt hade jag fullt upp med att skriva artiklar och rita serier till varje nummer av flera olika fantidskrifter för seriesamlare under de stunder då jag varken studerade eller arbetade. Och jag tog aldrig semester.

År 2008 hade jag jobbat heltid en bra bit över 40 år. De flesta amerikaner går i pension efter 30–35 år. Med tanke på allt annat som tog kål på mig mentalt (se nedan) tänkte jag att jag hade gjort mig förtjänt av att till sist få varva ner och ta mig tid att njuta av livet och ha mer tid till min fru och mitt naturreservat. Men bortsett från att jag hade jobbat för länge låg det också annat bakom – jag hänvisar till orsak 5.

Orsak 5: Jag arbetar för hårt

Detta är ett av de personliga problem jag förde med mig in i min seriekarriär – för mycket entusiasm. Det är en del i min personlighet – att jag inte vet hur jag ska göra något utan att det tar all min tid. Kanske kommer det från min träning från tidig ålder i kroppsarbete för familjebolaget och från de höga kraven på ingenjörscollege. Och kanske är det delvis inpräglat i mig, amerikan som jag är. Jag vet inte om européer känner till det här om amerikaner, men hårt arbete är något vi har nedärvt. Det har något att göra med det faktum att de européer som flyttade till Amerika hade en pionjäranda präglad av hårt arbete, och det blev helt enkelt en del av vår kultur. En genomsnittlig amerikansk arbetare kan få maximalt två veckors semester om året. Inom till exempel byggnadssektorn får amerikanska arbetare ingen betald semester. När jag varit i Europa har jag fått se att ni har fyra till sex veckors betald semester om året, och att ni har mycket ytterligare fritid under arbetsdagarna. Så jag började med denna hårda arbetsetik som ett arv från min hårt arbetande italienske farfar Keno, och byggde på den betydligt.

Jag vet inte om ni har något liknande uttryck hos er, men jag är vad man här kallar arbetsnarkoman. Jag kan inte vila och koppla av. Att inte göra något gör att jag känner mig nervös och får »skuldkänslor« på något sätt. Någon gång i slutet av 70-talet upptäckte jag att jag inte ens kunde sitta och se på TV längre, och det har jag inte heller gjort sedan dess. Jag kan bara se filmer och TV-serier på DVD, för då kan jag göra det i runt 45 minuter; sedan känner jag behov av att gå och göra något »produktivt«. Det verkar till och med som att jag omedvetet köpt ett hem som fått mig att jobba ännu hårdare på min »fritid«. Jag sköter detta »naturreservat« på tio hektar som om det var en nationalpark, med flera kilometer av vandringsleder och gröna ängar som alla kräver ständig beskärning och besprutning så att de inte återtas av de omgivande skogarna. Helgerna innebär inte fritid. Lördagarna innebär resor till staden för att göra ärenden, söndagarna innebär trädgårdsarbete.

Mina arbetsvanor blev bara mer intensiva när jag snubblade in i mitt drömjobb – att skriva och teckna serier om Barks ankor. Jag tror att det är självklart att det inte är så mycket de »superba« bilderna som fansen gillar med mina berättelser. Det är det hårda arbete de tydligt ser att jag lägger ner på varje ruta och på varje handling. Jag har alltid sagt att läsarna måste gilla mina serier för att de tänker att »någon som helt tydligt lägger så mycket jobb på så dålig konst, han måste ha kul«, och de har roligt när de läser mig. Ni kan se att jag har kompenserat för min konstnärliga okunskap genom att proppa in så mycket »onödiga och irriterande detaljer« i varje ruta. I de här nio banden kan man se hur mycket extraarbete jag lägger på dessa historier, och mycket av det arbetet anar läsarna inte ens – jag gör mycket i hemlighet enbart för mitt eget nöjes skull.

Men det kommer att ta många år att bota mig från min oförmåga att koppla av. Fastän jag slutade göra serier för fem år sedan gör jag fortfarande ingenting annat än jobbar till fem på eftermiddagen varje dag. Men nu är det trädgårdsarbete eller städning, eller så gäller det någon av mina många hobbyer – då är det ett »nöjesjobb« som att sortera biblioteket eller rengöra campingutrustning. Jag tillåter mig aldrig att se på film eller läsa. Arbetsnarkomani är en svår sjukdom att bota.

Orsak 4: Min popularitet

De sista femton åren av min karriär visste jag att mitt största problem var min popularitet bland seriefansen, tillsammans med det faktum att jag från början till slut är seriefan själv. Så den uppmärksamhet jag fick av mina »medfans« var extremt viktig för mig. Och när jag började besöka Europa och såg hur älskade Barks figurer fortfarande är där, blev det ett slags helig plikt. I årtionden har europeiska fans velat visa sin uppskattning för författarna och tecknarna till dessa serier, men Carl Barks var gammal och reste aldrig, och det gjorde heller aldrig de tecknare som bodde i Sydamerika eller någon annanstans, eller så kanske de inte var så stora fans av ämnet i fråga att de ville dela sin tid med serieläsarna. Så jag kände det som att jag var representant för Barks och alla författare och tecknare av dessa favoritserier. Jag bjöds in av alla ankförläggare i Europa för att möta fansen, ge intervjuer i media och närvara vid särskilda marknadsevenemang. Det kändes viktigt för mig! Jag kände det som ett »kall från Gud« – att jag var mirakulöst förbunden att kasta mig in i en sådan situation.

Ett av de första sätten på vilka jag insåg att detta var ett problem, var att vi författare och tecknare av dessa serier alla tjänar ungefär lika mycket, en fast summa per sida. Ackordsarbete. Och jag var redan den långsammaste författaren och tecknaren på grund av min oerfarenhet och mitt sätt att överarbeta allting. Men jag var tecknaren man bjöd på resor i Europa och som blev så väl behandlad och mötte så många trevliga människor. Och det var så trevligt att det tog mig flera år att inse att de författare och tecknare som inte var så populära som jag, de stannade hemma och jobbade på. Vanligtvis tjänar den populäraste författaren eller tecknaren eller skådespelaren mer pengar, inte mindre. Men med det här systemet hade min popularitet fört mig till en position där min inkomst var lägre än de andras eftersom mina arbeten var populärare.

Popularitetens andra »förbannelse« var mängden idolbrev jag började få. Normalt är det ju så att när någon är så »framgångsrik« och populär som jag har blivit på grund av de här figurerna, så har de råd att hyra assistenter för att hjälpa till med arbetet och korrespondensen. Men min inkomst räckte inte ens riktigt för en person, än mindre för flera. Och återigen, eftersom jag är ett fan själv kunde jag absolut inte tillåta mig att ignorera högarna med idolbrev, något jag har fått höra att förnuftigare författare och tecknare kan tillåta sig. Så jag besvarade alltid alla mina idolbrev själv med personliga svar. Jag skickade gratis teckningar om ett fan bad om det, och jag kunde bara hoppas att inte mitt fan skulle be om en färgbild, för då skickade jag en färgbild. Jag la kanske en dag i veckan, eller en vecka mellan serieprojekten, på att bara svara på idolbrev. Vem som helst av er som skrev till mig på den tiden kan intyga sanningen i detta.

Men sedan, mot slutet av 90-talet, kom vi in i e-postens tidsålder. Innan dess var mina fans tvungna att leta reda på min gatuadress någonstans, sätta sig ner och skriva ett brev för hand, lägga det i ett kuvert, skriva adressat, sätta på tillräckligt många internationella frimärken i ett hörn och lägga det i brevlådan. Med Internet behövde de bara leta reda på min e-postadress, skriva ett meddelande och trycka på »Send«. Idol-e-posten ökade drastiskt! Jag insåg att jag satt och svarade på idol-e-post vid datorn två–tre timmar på morgonen, kanske ytterligare en timme på den kvartslånga lunchrasten, och sedan ännu fler timmar sent på kvällen. Till och med en arbetsgalning som jag insåg att detta måste få ett slut. Så till sist slutade jag helt enkelt att svara på alla idolbrev. För det var det enda sättet jag kom på för att göra det rättvist. Hur kunde jag avgöra att ett fan förtjänade ett svar medan ett annat inte gjorde det? Bara för att ett fan råkar vara äldre och skriver ett långt fint meddelande på engelska (det enda språk jag är tillräckligt smart för att kunna läsa) så är det inget skäl till att han förtjänar ett svar medan ett yngre fan som inte kan engelska inte skulle göra det. Att ignorera alla idolbrev var ett mycket svårt beslut att ta för mig.

Men jag försöker kompensera för det på andra sätt. Till exempel kan jag sitta upp till tio–elva timmar och oavbrutet betjäna kön av fans när jag bjuds in till en europeisk seriefestival eller bokhandelssignering. Vissa av dem står ju trots allt i kö fem–sex timmar bara för att prata med mig några minuter – hur kan jag då ta rast och säga till alla att bara stå kvar och vänta tills jag kommer tillbaka? Aldrig i livet! Jag får ofta frågan hur jag klarar av det. Blir jag inte trött? Nej, jag blir aldrig kroppsligt trött. Faktum är att efter några timmar känner jag det som om min energi ökar och att jag kan hålla på för evigt. Det är helt klart energin jag får från mina (vän)fans som driver mig.

Orsak 3: Depression

Det här blir ett kort avsnitt på listan. Min depression var en direkt följd av orsak 1 och 2, som ni kommer att se. Depression är ett allvarligt handikappande problem, och det är svårt att inse. Jag har fått lära mig att antingen vet du inte att du gradvis råkar ut för det, eller så förnekar du omedvetet att du har det. Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att jag hade ett psykiskt problem utan att inse det. Min depression var ett resultat av att jag insåg att jag snart skulle behöva sluta till följd av orsak 1, och jag tyckte det var så tråkigt att det skulle sluta på det sättet när det stod i så mångas makt att ändra på systemet på ett enkelt sätt om de ville. Depressionen fick stor drivkraft när orsak 2 kom till sin klimax. Jag besökte bara en psykolog sporadiskt – det kändes som att när jag väl insåg att jag led av en depression så löste den insikten i sig 80 % av problemet. De återstående procenten kommer jag alltid att ha med mig, tror jag, eftersom jag alltid kommer vara djupt olycklig för att det här systemet till sist tog slut på min entusiasm för min största kärlek. Men sånt är livet.

Ett annat sätt för mig att förstå min depression var detta: Det finns två ytterpoler i ditt arbete … det bästa möjliga med ditt jobb i motsats till det värsta möjliga med det. Det bästa möjliga är att du älskar ditt jobb med hela din själ, att du tänker på det natt och dag, att du lever med det varje ögonblick, att du ser det som ditt livs kall, att det slukar all din passion. Så var det att rita ankserier för mig.

Och vad är det värsta möjliga med ett jobb? Märkligt nog … kan det vara precis samma sak.

Orsak 2: Jag ser så @#$%& illa!

Jag har lidit av närsynthet sedan födseln. Sedan mina föräldrar först insåg att det inte är normalt för en femåring att sitta med näsan tryckt mot TV-skärmen har jag haft glasögon. Okej, jag växte upp med glasögon så det var aldrig något som störde mig. Kanske är det eftersom jag är närsynt som jag hela livet gillat att göra sådant som innebär att man tittar på saker nära, som att läsa serier och rita mycket detaljrika bilder. Så jag klagar inte på de första femtiofem åren med min @#$%& dåliga syn, för kanske är det orsaken (eller en av orsakerna) till att jag skrivit en självbiografi i en bokserie med tecknade serier på nio band.

Men extrem närsynthet orsakar allvarliga problem ju äldre man blir. Runt 2006 började min syn bli grumlig när jag flyttade blicken, och den slutade aldrig vara grumlig på brännpunkten. Jag fick höra att det bara var mina dåliga ögon som höll på att falla isär. Sedan började jag få problem med att få mina ögon att »ställa in sig« på rätt sätt 2007. Det är ett mindre problem som går att åtgärda med glasögon med prisma. Men 2007 klarade jag inte längre att se tillräckligt bra genom glasögonen för att kunna teckna normalt. Jag blev tvungen att teckna utan glasögon och så att näsan nästan bokstavligen rörde vid papperet. Det var mycket tråkigt! Men det var enda sättet för mig att fortsätta. I takt med att min över tjugo år långa yrkeskarriär inom serier fortgick blev min hastighet hela tiden mycket långsammare istället för snabbare.

I början av 2008 hade jag kommit till en punkt i livet där jag blev tvungen att ta ett beslut. Jag ville fortsätta göra serier om mina favoritfigurer, men hade förlorat entusiasmen (på grund av orsak 1) – det enda som hade hållit mig igång de tidigare femton åren. Depressionen, utbrändheten, de dåliga ögonen … Jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle göra. Då, i mars 2008, var det som om min kropp sa till mig: »Kan du inte bestämma dig? Känn på det här!«, och baksidan av vänster öga trillade av.

Låt mig så kortfattat som möjligt beskriva en näthinneavlossning, och hoppas att ingen av er någonsin behöver råka ut för en i verkliga livet. Det drabbar oftast personer i 90-årsåldern och de som är offer för extrem närsynthet, som undertecknad. Närsynthet orsakas av en medfödd förvridning i ögats form, och om denna förvridning är tillräckligt stor skapar det en påfrestning på näthinnan – det extremt känsliga membranet på ögonglobens baksida. Efter 57 år hade min vänstra näthinna varit med om allt den tålde, och började skalas bort från ögat – något som resulterar i blindhet. Jag hade noterat en liten blind fläck i utkanten på mitt synfält, så jag bokade läkartid på lördagen den veckan – enda dagen då jag normalt åker till staden. Men under veckan hade den blinda fläcken börjat sprida sig, och när jag till sist blev undersökt på lördagen hade den nått till vänster ögas brännpunkt. Jag kommer alltid att minnas den sjuttonde mars 2008 som den hemskaste dagen i mitt liv. Ögonläkaren sa till min fru att luta tillbaka sätet i bilen, och att jag skulle ligga i så horisontell ställning som möjligt medan hon körde mig till akutundersökning, och att hon skulle se upp för stötar! Va?! Men vänstra näthinnan hade nästan helt skalats bort från ögat, och om en stöt hade ryckt loss resten av den hade jag riskerat att bli blind för alltid. Jag fick en akut ögonundersökning inom loppet av en timme – jag är säker på att jag hade blivit ännu mer rädd om jag hade fått upplysning om proceduren några dagar innan.

Jag har senare fått höra att äldre som genomgått både näthinneavlossningsoperation och öppen hjärtoperation alltid säger att de utan tvekan föredrar att genomgå fler hjärtoperationer. Det är inte operationen som sådan som är problemet … det är återhämtningen. Efter att man förslutit näthinnesåren med laseroperation måste näthinnan tryckas tillbaka mot ögonglobens baksida, så att den kan fastna igen och läka. Enda sättet att göra det är att tömma ögongloben på vätska och fylla den med en gasbubbla. Sedan måste patienten vara vänd nedåt så att bubblan kan trycka tillbaka näthinnan på plats. Man måste vara vänd nedåt hela tiden, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, i så många månader som det tar för bubblan att gradvis försvinna. Det här är ännu svårare att uppnå än det låter. På dagarna satt jag på knä i en specialstol med huvudet vilande nedåtböjt på ett kuddstöd, och jag läste eller såg på TV genom en spegel. På natten sov jag sittande, med huvudet pekande rakt ner på mina knän som vilade på en hög med kuddar. Detta varade i drygt två månader. Och det hjälpte inte det minsta för att lindra min depression.

Men viktigare var att det hjälpte mitt öga, fast bara lite. Näthinnan kom tillbaka där den skulle, men i en vinkel på runt tio grader åt fel håll, och jag hade ett ärr som resultat av hur allvarligt läget var innan akutoperationen. Detta ärr gjorde min syn förvänd, och räta linjer såg vågiga ut. Jag visste inte detta ännu, eftersom synen på mitt vänstra öga var mycket suddig efter operationen, och det ända till sexmånaderskontrollen när kirurgen åter kunde gå in i ögat, ta bort katarakterna från operationen och byta ut ögonlinserna. Sedan dess har jag haft mycket tunna glasögonlinser för mitt vänstra öga på grund av de nya ögonlinserna, medan de för högra ögat har varit lika tjocka som alltid. Och som ni kanske vet är synen genom tjocka glasögonlinser starkt begränsad gentemot den för normalseende.

Detta fick till följd att mitt synfält på höger öga var mycket litet, medan synfältet på vänster öga lutade i tio grader, var snedvridet och mycket stort. Så jag kunde se men jag såg dubbelt – som ni skulle göra om ni korsade ögonen något. Och ändå så klagar jag inte! Jag är glad att jag kan se över huvud taget. Jag fick ytterligare en mindre laseroperation i båda ögonen för att förebygga att de näthinnesår som fanns (och de var många) skulle resultera i ytterligare näthinneavlossningar.

Hur som helst – detta var den omedelbara anledningen till att jag slutade. Det var inte längre möjligt att göra den sortens bilder som gjort mig så populär med alla underhållande »onödiga och irriterande detaljer«. Jag kunde göra de nya titelsidesillustrationerna till den här bokserien eftersom jag fortfarande hade ett »bra« öga, och eftersom jag kunde göra dessa bilder i mycket stort format; jag var tvungen att ta av glasögonen, sätta en lapp på det dåliga (sämre?) ögat, och ändå fick jag rita med näsan mot papperet. Och det tog om möjligt ännu längre tid än tidigare.

Efter operationen har många fans frågat mig: Om du inte längre kan teckna, varför kan du då inte skriva historier som andra kan teckna? Svaret är filosofiskt att jag inte tänker göra något mer för detta system på grund av orsak 1 …

Orsak 1: Disneys system för serier

Hur många vet hur »Disneysystemet« för serier fungerar? När jag beskriver det för vissa av mina fans efter att ha blivit frågad om det tror de ofta att jag skojar med dem eller ljuger. Eller så blir de upprörda. Men det är ett sorgligt faktum att det aldrig har betalats, och aldrig, har jag slutligen insett, kommer att betalas någon royalty till dem som skriver, tecknar och på andra sätt gör alla de Disneyserier du någonsin läst. Vi får ett fast belopp per sida av det förlag vi arbetar direkt för. Efter det spelar det ingen roll hur många gånger berättelsen används av andra Disneyförlag runt om i världen, hur många gånger berättelsen nytrycks i andra tidningar, albumserier, hårdbandsutgåvor, specialutgåvor osv. osv. och inte heller hur bra den säljer, för vi får aldrig ett öre till för att ha gjort den serien. Det var det systemet Carl Barks arbetade i och det är samma system som används idag.

Hur kan ett så föråldrat system fortfarande användas på 2000-talet, när royalty har betalats för andra kreativa verksamheter i bokstavligt talat århundraden? Alla författare, musiker, konstnärer, sångare, tecknare som inte jobbar för Disney, ja till och med de som är med i TV-reklam … de får alla royalty om framgången motiverar det. Också Disney betalar vanlig royalty till dem som skapar och deltar i deras egna verksamheter inom film, TV, böcker och musik. Efter vad jag vet, rätta mig om jag har fel, så är det bara de som gör Disneyserier som inte har en chans att få någon del av intäkten från framgångarna för de verk de skapat. Och ändå har Disneyserier aldrig gjorts av Disneyföretaget, utan de har alltid licensierats ut och skapats av frilansskribenter och tecknare som arbetat för fristående förlag, som Carl Barks som jobbade för Dell Comics, jag som jobbade för Egmont och hundratals andra som jobbar för otaliga andra Disneylicenstagare.

Varför är det så här? Jag vet inte.

Men jag började definitivt inte göra Disneyserier för att jag väntade mig att bli rik. Jag föddes i ett framgångsrikt byggföretag och fick en starkt minskad inkomst (och en betydligt större arbetsbelastning) för att göra serier som bygger på Barks figurer. Jag kunde inte ens drömma om att de fortfarande var populära utanför USA. Inte heller när jag började jobba för Egmont väntade jag mig att jag skulle tjäna en massa pengar – jag visste att jag var en relativ amatör, och jag var nöjd med att bara ha möjlighet att fortsätta göra de här historierna. Bortsett från det dök mina historier upp i antologitidningar tillsammans med en mängd andra riktigt vältecknade verk, och mina historier var bara med några få gånger per år. Men inom loppet av några få år började jag märka att förläggarna nämnde mitt namn på omslagen, som de gjorde med Barks namn … Det gjorde mig helt enkelt oerhört stolt! Men det [att mitt namn stod på tidningarna] var fortfarande inget tecken på varför folk köpte tidningarna. Faktum är att jag fick höra att de flesta läsarna tyckte illa om mina serier på grund av mina underliga detaljerade bilder och mina överdrivet komplexa historier. Det kunde jag lätt tänka mig. Det var gott att leva.

Sedan började ett land ge ut en albumserie som enbart innehöll Don Rosa-serier. Ytterligare två länder började ge ut årliga väggalmanackor med enbart Don Rosa-bilder. Sedan började flera andra länder ge ut hårdbandsutgåvor med enbart Don Rosa-serier, vilka blev bästsäljare. Jag blev tillkallad för att göra PR-resor för att bidra till försäljningen av böcker med mina verk, fastän jag aldrig fick någon royalty på försäljningen av dem. Va? Äh?

Och i samband med dessa PR-evenemang – när jag var med på presskonferenser och deltog i pratshower i TV i olika länder, anmärkte vissa intervjuare att det måste vara härligt för mig att bli så rik på något jag uppenbart tyckte så mycket om att göra. Slutligen slog det mig – alla europeiska fans förmodade att jag var miljonär. De antog att när jag satt i bokhandeln och signerade de böcker som butiken sålde för trettio euro så fick jag en andel på fem euro för varje såld bok! Whoa! Jag hade aldrig brytt mig om att jag inte blev rik på det jobb jag älskade att hålla på med. Men det blev riktigt frustrerande när jag upptäckte att alla antog att jag fick mycket royalty. De kunde aldrig tänka sig att ett sådant system existerar i våra dagar (eller att en tecknare/författare skulle kunna vara dum nog att delta i ett sådant). Jag började känna mig som en idiot i världsklass.

Sedan tog förläggarna nästa oundvikliga steg. Ett nytt album med omtryck av mina Farbror Joakim-serier kallades inte Farbror Joakim #1, utan Don Rosa #1. Den årliga »Kalle Anka-kalendern« blev den årliga »Don Rosa-kalendern«. Och förläggarna brydde sig inte ens om att tala om för mig när de publicerade den här typen av Don Rosa-produktioner med mitt namn – ofta fick jag helt enkelt reda på det från ett fan i landet där publikationen gavs ut. Och jag var också beroende av att detta fan köpte ett exemplar av Rosa-boken till mig, eftersom dessa förlag aldrig ens skickade något friexemplar till mig.

Detta blev bara för mycket! Jag förstod att det var dags att komma till sinnes! Fans som har sett när något av detta läckte ut på Internet på den tiden hänvisar felaktigt till detta som tiden då jag gick »i strejk«. Så var dock aldrig fallet … Jag har alltid haft ett utmärkt arbetskontrakt med min egen direkta arbetsgivare, Egmont. Men ett nytt kontrakt behövde utarbetas.

Det jag gjorde var att jag anlitade en advokat, för en inte så liten summa pengar, och tog copyright på mitt namn i hela Europa och Sydamerika. Disneyförläggarna hade all rätt att använda mina serier – de tillhörde Disney. Men mitt namn tillhör inte Disney – det tillhör mig. Jag var inte irriterad så mycket på att jag inte fick royalty på produkter som såldes under mitt namn, som på att jag inte hade någon kvalitetskontroll på presentationen. Ofta användes fel manus efter utgivarens eller översättarens infall, ofta användes fel omslagsillustrationer till fortsättningsserier, eller så förekom färgläggningsfel osv. Sådant är okej i veckotidningen, men om en bok med enbart Don Rosa-serier publiceras med mitt namn på omslaget så förmodar fansen att jag har någon form av kontroll över produkten. Det tänkte jag se till att få nu.

Jag frågade inte efter royalty. Jag bestämde mig för att helt enkelt be om en årsavgift för att använda mitt namn till att sälja produkter. Jag bad europeiska representanter för författare och tecknare om råd, och frågade hur mycket jag skulle kräva från Egmont årligen. Jag fick agentens åsikt om vad som var en rimlig avgift. Så eftersom min avsikt enbart var att visa att jag ville ha något slags kontroll över användningen av mitt namn och presentationen av mina verk, så var avgiften jag offererade Egmont exakt hälften av vad agenten rekommenderade. Jag tänkte mig att jag på det viset kunde visa Egmont att jag menade allvar, men att jag inte hade för avsikt att lura dem.

Mitt förlag Egmont gick omedelbart med på det! Jag antar att de helt enkelt väntade på att jag skulle säga något. Trots allt är de ett stort företag … närmare bestämt en ideell välgörenhetsorganisation … så varför skulle de erbjuda mig en avgift innan jag begärde det? Alla jag har mött på Egmont, faktiskt alla jag någonsin mött på alla Disney-licenstagande förlag, är fantastiskt trevliga människor. Många av dem har blivit nära vänner. Jag håller inte dem personligen ansvariga för att vara en del av detta system. De skapade inte det och jag vet att de inte personligen accepterar det (hur kan någon göra det?). Och det ska absolut nämnas att Egmont ger mig en »ersättning« byggd på försäljningssiffror i utbyte mot mitt samarbete med denna superba bokserie [»Don Rosa samlade verk«]. Det är första gången jag givits det av något förlag.

Med de andra förlagen är det en annan historia. Jag informerade dem om att de inte längre kunde ge ut album och böcker med enbart Don Rosa-serier och använda mitt namn som reklam för dem utan min tillåtelse. De behövde bara fråga. Men det gjorde de inte. Jag gissar att de helt enkelt vägrade att alls fråga om lov en av de tecknare eller författare vilkas arbeten de hade använt närsomhelst de ville och hursomhelst. Och de tänkte inte börja visa någon den respekten efter 60–70 år. De frågade mig inte ens vad jag ville ha i gengäld, förmodligen därför att de antog att jag skulle kräva en stor royalty på vinsten … Faktum är att det enda jag ville var att kvalitetsgranska och få några friexemplar. De brydde sig aldrig om vad jag ville. Så det är därför du än idag ser alla dessa bokserier med enbart Don Rosa-serier i Frankrike, Brasilien, Nederländerna, Italien, Grekland och Indonesien (och troligen andra länder som jag inte fått höra något om) som tillskrivs en »anonym« författare, även om alla dessa förlag vet att mina fans fortfarande kommer att känna igen mina underliga bilder utan mitt namn på omslaget. Dock kan de inte använda mina kommentartexter och annat extramaterial som jag önskar att fansen kunde se. Men så länge de inte utnyttjar mitt namn för att sälja sina produkter hyser jag inget missnöje med att de ger ut böcker med mina serier. (Jag är bara glad att fans i de länderna skickar exemplar av böckerna till mig, något som förlagen borde skämmas ännu mer för!)

Hur som helst tog de här förlagens attityd, och hela systemet, mer och mer ut sin rätt på min tilltagande depression. Jag kunde inte annat än inse att jag hade gett dessa människor ett arbete till ett värde av 20 år, som de nästa århundrade kunde återutge och återåterutge utan att ge mig ett öre i royalty. Detta var en lömsk orm som arbetade sig fram i mitt huvud. Den tog död på min entusiasm. Och min entusiasm för fansen som älskade dessa Barksfigurer lika mycket som jag var det enda som höll mig igång.

Och Gud välsigne mitt vänstra öga för att det tog det oundvikliga beslutet åt mig 17. mars 2008.

SLUTSATS

I dessa böcker har jag oräkneliga gånger skrivit att jag inte är yrkesutbildad. Jag är ett seriefan som någon tillät att rita serier. Och till slut har jag också insett att detta är mer sant än jag ens trott! Allt jag har gjort, varje rörelse jag har gjort i mitt arbete, har kommit sig av att jag älskar saker som jag inte har hittat på.

Fans som känt till vilket orättvist system vi som gör Disneyserier arbetar i har ofta sagt till mig: »Du har skapat dig ett eget namn nu! Varför inte sluta med det här otacksamma arbetet och göra serier om en figur du har hittat på själv?« Och förläggare har ofta sagt till mig att de skulle ge ut vad som helst som jag bestämmer mig för att göra för dem. Men jag har alltid svarat: »Vad jag än kan hitta på för figur nästa vecka … så är det inte en figur jag vuxit upp med. Jag skulle inte bry mig om honom. Spänningen för mig är att skapa berättelser om karaktärer jag har älskat i hela mitt liv.« Jag är ett fan.

Mitt livs historia är historien om att vara ett popkulturfan. Jag har fått ihop en enorm samling seriealbum och leksaker med Kalle Anka och Farbror Joakim och leksaker och DVD-skivor och CD-skivor och många andra saker jag älskar. När jag började arbeta för fantidskrifter i början av 70-talet – vad gjorde jag då? Skapade nya serier? Nej, jag skrev frågespalter om alla mina favoritämnen i serier och TV-program och filmer. Jag är ett fan.

Och jag älskar fortfarande att möta andra fans. De berövade mig inte entusiasmen för att möta seriefans. Jag åker fortfarande på årliga signeringsresor i bokhandlar, varuhus och seriebutiker … Det är ett sätt för mig att få in en mindre inkomst. (Butikerna betalar mig en marknadsföringsavgift, medan alla autografer och teckningar till fans alltid är gratis.) Men jag behöver faktiskt inte så mycket pengar. När min fru var lärare stod hon för det mesta av husets inkomster, och nu sedan hon dragit sig tillbaka har hon en stadig pension. När jag insåg att jag inte kunde fortsätta göra Disneyserier mycket länge till sålde en vän delar av min seriesamling (de ”nyare” sakerna, 1970–85) och på så vis hade jag råd att betala inteckningen på huset. Vi har inga barn. Jag kör samma bil som jag haft sedan 1978, och den var trettio år gammal redan då. Jag behöver inget semesterhus – jag bor redan i ett avlägset timmerhus i skogen. Jag tycker inte om dyra semestrar … vi gillar att åka och campa. Vi har alla pengar vi behöver.

Som Gary Cooper sa i »Bragdernas man« håller jag mig själv för att vara den lyckligaste mannen på jordens yta. Jag hade en privilegierad barndom. Jag gifte mig med en underbar kvinna (och hon gillar att laga mat!). Sedan ville ödet att jag i över 20 år skulle ha möjlighet att göra något som var min innerligaste barndomsdröm. Under tiden har jag mött de underbaraste människor på mina resor i Europa … att möta folk på serieförlag och seriefestivaler är som att vara en del av ett socialt samhälle – alla dessa människor gillar samma sak som jag, och de har blivit mina bästa vänner. Jag har blivit behandlad som en stjärna av hela länder (som Carl Barks redan innan värmt upp för mig). Och när jag besöker ett annat land har jag nya vänner som är ivriga att bli mina privata guider och tolkar, och att bjuda hem mig på middag i sina egna hem!! Inte ens Bill Gates blir så fint behandlad! Jag har vänner överallt där Carl Barks varit före mig. Och det är inte så lite det!

Jag har fortfarande kvar mina samlingar från när jag var barn. Ett helt »valv«, som ett bankvalv, fyllt av 40 000 serier. Alla Barksserierna, men också så gott som alla amerikanska serietidningar från 1945–1970. Mina gamla MAD-tidningar. Mina tidningar om monsterfilmer. Min kompletta samling av tidningen TV Guide. Och ett rum fullt av DVD-skivor med mina favoritfilmer, ytterligare två eller tre rum fulla med böcker av mina favoritförfattare, ett rum med böcker om gamla filmer och dagspresserier. När jag till sist lär mig att koppla av tänker jag bara sätta mig ner och läsa om och se om alla dessa mina favoritverk. Det är min nya önskedröm.

Jag tackar Carl Barks för att han skapade serierna som jag älskade så mycket att jag av en slump hamnade i det välsignade arbetet att hylla dessa fantastiska serier i över 20 år. Och jag tackar er för att ni mottog det arbetet så vänligt och fick mig att känna mig mycket speciell … tills de tog död på min entusiasm.

Men om ni ursäktar … tror jag att jag nu går tillbaka till att bara vara ett fan.